Vi får aldrig, ALDRIG glömma grymheterna som skedde för 70 år sen. Ett utav mänsklighetens värsta grymhet som resulterade i sex miljon döda, män, kvinnor och barn.
Hur ett hat mot en folkgrupp resulterade i förintelsen.

Med sorg i hjärtat inser jag att det fortfarande fortgår, och att hatet fortfarande finns kvar.
Varför är det så svårt att älska varandra för vad dom är och glädjas åt att man är olika och inse att det är just det som gör oss "rika"?
Varför är det så lätt att ge efter för hat, istället för glädje och förståelse?

Jag, kan verkligen inte förstå detta hat, och det är jag innerligt glad över.

Vi får aldrig glömma!

Den här bloggen är först och främst för min skull, för att jag ska kunna ventilera tankar och funderingar på ett kontruktivt sätt. Kanske även för att se om andra har det som jag. Både vad gäller tankar, glädjen och sorg

Jag hade sett framemot den här helgen i veckor,,, förberett mig på att träffa min älskade son och hans flickvän i Göteborg.

Fredagen kom och vi packade bilen för avfärd,,,, då kommer den smygande,, den jäkla värken!

Den är som en kass och opålitlig kompis som man aldrig vet var man har. 

Jag försökte ignorera den och förminska den till en början.

Men det är ju helt lönlöst, det är som att ignorera ett berg som tornar upp sig framför en.

Men tänker jag, inte en chans att den ska få vinna. Jag kämpar , biter ihop och försöker att vara som vanligt,,,,

Detta också till ingen nytta. Det blir en tidig kväll, på ett hotell i Jönköping. 

Min älskade sambo gör vad han kan med att massera och trösta om vartannat.

Natten förflyter i smärtans och eländets tecken. Medan jag kravlar mig upp, mitt i natten för att hitta en migräntablett,, för naturligtvis får jag migrän av värken ;) så funderar jag på varför just jag av alla människor fått kronisk värk och migrän för att toppadet hela.

HUR kommer det sig att en människa som sköter om sig, äter rätt, tränar rätt, men ändå känner att kroppen sviker en. 

Då slår mig en tanke: Tänk om jag gör allt fel, tänk om jag tränar fel, äter fel och fokuserar på när jag ska få ont, mera än om?

Jag kanske ska ändra inriktning helt och hållet. Men hur?

Jag tillbringar många timmar till att fundera över hur jag ska undvika värken, men kanske jag fokusera mindre på hur jag ska bekämpa den?

Många gånger blir jag ledsen över att mitt liv begränsas och mitt umgänge med vänner begränsas eftersom jag inte orkar.

Men så kommer "dagen efter" och smärtan är bara ett minne blott, åtminstone bara en skugga och jag sitter bara och väntar på när näst våg ska komma,,,,